Fortsätt titta, Solo exhibition at Sintra, Gothenburg, 2025

<aside>

</aside>

<aside>

Solo exhibition with the title Fortsätt titta (Keep looking) at gallery Sintra in Gothenburg, february 2025.

</aside>

Ser du inte hur solen lyser på Pentagon (Can’t you see how the sun is shining on Pentagon)

English text

“It’s hard right now, when the prevailing feeling is that we are heading toward doom even though we are not entirely sure which doom will wipe us out first: the climate, the war, the virus, or artificial intelligence. You just have to choose.

And what do I do to resist this wall of darkness? I dive into handicraft, automagical improvisation, and science-fiction short stories made up in equal parts of dystopia, utopia, horror, and dreamlike fantasy. Someone calls it escapism, but I would rather call it processing fear, and an act of resistance in seeking refuge in the dream, in surrealism, in the unpredictable. A need to make things abstract in order to counter the media flow of naked violence, polished lifestyle feeds, and make-believe idylls.

I feel like Alex, whose eyes are forced open and fed with madness and terror that burn into the retina forever and haunt dreams all the way to the final extinguishing.

I don’t want to see.

The front is also against machine intelligence, and capitalism’s stereotyping of our needs, of what is right and wrong, of who is right and wrong. Reality within reality, sur-réalité, has never been so far away and so close as it is now. Even in our dreams we believe in our own truths, and when we wake up we do not know whether we are awake.

I don’t want to see, so that I can open my eyes again.

So that I can create what the machine cannot reproduce even if it tried. Create what I myself could not have thought up. What simply became. By tearing, pulling, splashing and sloshing. So that it runs, cracks, bulges and caves in. Abrades in my eyes and in others’. Consistently doing and letting be.

That is the secret in all love.

I don’t want the spectacle to decide for me. I can do it myself.

Keep looking.”

Linus Ersson

Svensk text (original)

“Det är jobbigt nu, när den allmänna känslan är att vi går mot undergången även om vi inte är helt säkra på vilken undergång som utrotar oss först; klimatet, kriget, viruset eller den artificiella intelligensen. Det är bara att välja. Och vad gör jag för att stå emot denna mur av mörker? Jo, jag dyker ner i handarbete, automagisk improvisation och science fictionnoveller om lika delar dystopi, utopi, skräck och drömlik fantasi. Verklighetsflykt säger någon men jag kallar det hellre bearbetning av rädslan och en motståndshandling i att ta sin tillflykt till drömmen, surrealismen och det oförutsägbara, ett behov av att göra abstrakt för att mota medieflödet av naket våld, sköna livsstilsfeeds och låtsasidyller. Jag känner mig som Alex vars uppspända ögon matas med vansinne och fasa som för evigt bränns in i näthinnan och hemsöker drömmarna in till det slutliga utslocknandet.

Jag vill inte se.

Fronten står också mot maskinintelligensen och kapitalismens stereotypisering av våra behov, vad som är rätt och fel, vem som är rätt och fel. Verkligheten inom verkligheten, sur-realite, har aldrig varit så långt borta och så nära som nu. Till och med i drömmarna tror vi på våra egna sanningar och när vi vaknat vet vi inte om vi är vakna.

Jag vill inte se, för att kunna öppna ögonen igen

Så att jag kan skapa vad inte maskinen kan reproducera ens om den försökte, skapa vad jag inte själv kunde tänka ut, vad som bara blev, genom att slita, dra, blaska och plaska. Så att det rinner, försvinner, spricker, konvexar och konkavar. Skaver i mina och andras ögon. Konsekvent göra och låta va. Det som är hemligheten i all kärlek.

Jag vill inte att spektaklet bestämmer åt mig. Kan själv

Fortsätt titta”

Linus Ersson

Exhibition view